S i l v e r n i n a

Fridolf, hunden med bruna tassar och en kort svans, skuttar över gräsmattan. De korta benen håller honom precis över marken. Hack i häl har han Saga, med den vita gräddnosen liksom smidig som en gasell springer hon över gräset. Den vita kroppen slänger sig över gräsmattan, som en snöflinga ute i yrväder. När yrvädret lagt sig ligger de båda på marken, utslagna. Några minuter senare, från öppna fönstret i köket, hörs svaga snarkningar. De blir snart till starkare, som efter hand blir till ännu starkare. Fönstret slår igen, haspen har lossnat. Jag stänger det med en lätt hand. Brasan i hallen har också slocknat, liksom vännerna på gräset. Men värmen håller fortfarande i. Trots det fina vädret, måste brasan vara tänd dag som natt. Det är mitten av hösten, och löven hänger röda och gula på träden. Räfsan står kvar ute, lutande mot trä- väggen. Jag ropar in de sovande vännerna, matdags. Det tar inte lång stund innan de är på väg mot mig i högsta fart. Det var några timmar sen sist nu. De slänger i sig maten och tar av varandra när deras inte duger. Efter en stund byter de igen. Jag står villigt och ser på, när de hoppar från skål till skål. Efteråt slickar de sig runt munnen med deras sträva tungor. Deras tassar slår i varandras och det ser ut som att de ler. Ett riktigt kompis par. Jag tar en paus mellan all stress och lägger mig framför den nytända öppna spisen. Att hålla igång hela dagen gör att man blir trött. Det är eftermiddag nu och det börjar bli mörkt. Månen syns inte än, men molnen på den blåa himlen försvinner allt mer. Det kommer att bli en fin kväll. Den finaste på länge. De senaste dagarna har det bara varit regn i luften, men aldrig riktigt regnat ordentligt. Det är det som oroat mig. Det är en läcka i sovrumstaket. Sova under en gran skulle vara bättre än i det rummet, om det regnade. Men Gud har varit god, det var ett mirakel när jag hittade boden. Nu är det en stuga, en fin och bekväm stuga. Djuren gör sitt, det är de som gör den så fin. Det är som att se barnbarnen igen. Det var längesen nu, flera år. Nu är jag över mina bästa år. Filten glider ner, jag drar upp den med vänster arm. Märker inte att det var den jag gjorde illa idag. Märker inte att jag sover. Vännerna dricker upp de sista dropparna ur vattenskålen. Lägger sig till rätta i soffan. Hopkrupna bredvid varandra somnar de till vindens sus. När månen syns på den nästan molnfria himlen, hörs snarkningarna igen. Men ovetande om vem det är vrider jag mig runt på vänster arm och upptäcker till min förvåning att snarkningarna kommer ifrån mig.