Holding out for a hero
Jag har länge väntat, och kanske är det just det som var felet. Man kanske inte ska vänta. Vill man att något ska hända måste man kanske få det att hända själv. Jag trodde länge att det var något fel på mig, helt seriöst och jag är lite osäker på hur jag ska skriva detta utan att det ska låta helt fel. Jag är dock helt övertygad om att det finns fler som känner igen sig och förstår vad jag menar.
När var det min tur att träffa min hjälte? De killar jag träffat har på något vis inte varit helt rätt, hur fina människor de än varit. Och jag har undrat varför jag inte kan få känna den där underbara kärleken som många andra talar om. Var det något fel på mig? Kunde jag inte känna på det viset för en kille? Kunde inte jag bli kär? Som många säger så händer det när man minst anar det, när man inte letar. I somras var jag på min brors bröllop och blev placerad bredvid en av hans kompisar. Sen den dagen har det inte gått en dag utan att vi pratat eller smsat med varandra. Det var inte alls något fel på mig, jag väntade bara på Honom och han fann mig. 13 Juni är inte bara ett speciellt datum för min bror som gifte sig den dagen, utan även för mig, för det var då jag träffade min Magnus.