Min familj betyder allt för mig, och de är det bästa som finns, det finaste jag har. Utan dem vore jag ingetning. Det är till dem som all min kärlek går och jag skulle göra allt för dem. Så hur kan jag då känna allt detta och ändå sitta här och gråta. Jag är så otroligt lyckligt lottad. Det finns de som har det så hemskt att de inte har mat eller tak över huvudet, ingen att älska. Jag är rädd att jag ska mista dem och jag är rädd att jag inte ska räcka till. Ibland känns det som att jag älskar min familj mer än vad de älskar mig. Jag vet att jag inte borde tänka så, jag vet att de älskar mig, klart att de gör. Men ibland vill jag bara höra dem säga det. Ibland vill jag bara höra dem säga "Jag älskar dig" som de får höra mig säga. Ibland blir jag så arg! Jag vill inte känna så här och jag har allt jag kan önska mig om man bortser från alla materialla saker. Underbara föräldrar, de finaste syskonen och finare syskonsambor och pojk-flickvänner får man leta efter. Dessutom finns det superfina syskonbarn som man bara vill krama tills de går sönder. Mamma, min prins Luffsen och syskonbarnen är faktiskt de enda som jag får kramar av. Klart mina syskon kramar mig ibland, och jag vet att de inte är likadana som jag är. Jag är en kramig person som kramar de jag tycker om. FÖrutom att jag faktiskt säger att jag tycker om dem så är kramarna ett sätt för mig att visa det på. Hur visar min familj att de älskar mig?! Ibland behöver jag bara få höra att jag räcker till och att jag är älskad, även att jag innerst inne vet om att jag är det. Det är dessutom inte samma sak att få höra det som en respons när jag säger det, vilket inte heller det alltid händer.

Ja, jag tycker synd om mig själv, ibland får man göra det. Jag vill också ha ett liv som inte består av att allt jag längtar efter är min säng och att sova under täcket med ett hårt grepp om kudden.