Jag är sockerberoende!
Som liten var jag känd som familjens kakmonster och det har fortsatt även i vuxen ålder. Jag älskar socker men min kropp hatar det. Det som gör det så svårt är ju just det att jag tycker om det så mycket att jag intalar mig själv att jag behöver det, men jag mår ju bara dåligt av det. De enda positiva effekterna är att det smakar gott och jag får ett dopamin påslag som talar om för mig att "det här, det är bra grejer! Fortsätta så!" Efteråt kommer dock ångesten, irritationen, humörsvängningarna, dåliga magen, abstinensenl och ja säkert fler saker som jag inte förstått än.
Jag har försökt så många gånger att bli kvitt det här beroendet, och jag håller mig ifrån socker en period och så fort jag äter det igen så är jag fast. Det är bara när jag är bortbjuden som jag kan äta måttligt [om ens då] annars vräker jag i mig tills jag mår illa. Min kropp talar på flera sätt om för mig att den inte mår bra av socker så varför utsätter jag den för det hela tiden? Jo för att jag är beroende av skiten!
Nu är jag trött på det! Jag vill inte att Freja ska växa upp och ta efter mina dåliga matvanor. Dags att göra något åt det. Det verkar faktiskt som att det räcker att utesluta kakor, godis, läsk och chips. Pizza och annan snabbmat går också bort. Men förövrigt så verkar det som att det går bra med frukt och bär och kolhydrater. Har dock dragit ner på kolhydrater lite grann och ökat på grönsakerna.
Någon som kan relatera eller kanske till och med blivit av med sitt sockerberoende och kan ge lite peppande ord?
Jag är nu inne på dag 11 utan tillsatt socker och det går förvånansvärt bra än så länge 👍😁
Bilden är tagen för några dagar sen